Imorgon är den stora dagen, Emilia blir ett år... Det känns så konstigt samtidigt som det är självklart. Vi har en fin tid bakom oss med Emilia som bebis och en fin tid framför oss med massor av framsteg och utveckling. Det känns så bra! Första stegen, första orden.. Så spännande. Jag älskar att vara Emilias mamma, det är det bästa jobbet man kan ha. Det går inte att förklara kärleken till henne, hon är den absolut viktigaste personen i mitt liv. Det känns också otroligt bra att Daniel och jag klarat oss igenom första året som föräldrar trots att vårat förhållande verkligen satts på prov. Ni vet säkert det redan men när Emilia var knappt 3 veckor så omkom min älskade pappa i en tragisk motorcykelolycka. Hela min värld rasade samman, en bit av mig dog. Men det fanns inte så mycket att göra, jag ammade Emilia och tillät faktiskt mig själv att vara lycklig över mammalivet samtidigt som tårarna bara rann vissa dagar. Snart har det gått ett år och jag har sedan några månader tillbaka börjat känna mig lycklig igen. Det känns skönt, för jag vet att pappa hade velat att jag skulle tillåta mig själv att vara det trots det som hänt. Han finns i mina tankar hela tiden men jag kan samtidigt le och vara glad på riktigt ändå. Min finaste pappa! Iallafall. Nu var det Emilias ettårsdag jag skulle blogga om.. Jag tänkte skriva en liten förlossningsberättelse men ångrade mig, det känns så personligt.
Nu ska jag krama massor på Emilia som är lite gnällig idag.

Det här är en väldigt speciell bild för mig, det är den sista bilden som pappa fick på mms av mig.