Innan jag blev mamma hade jag ingen aning om att man kunde älska en annan människa så mycket. Det finns ingen kärlek som är så stark som kärleken till sitt barn. Såklart det tar mycket att vara förälder och klockan 02:31 på natten är tålamodet knappt efter x antal avbrott i sömnen men all irritation släpper så fort jag får hålla Emilia i min famn, ha henne nära, nära och känna att hon bara är min. Jag har burit på henne i nio månader, fött henne, ammat och tillsammans med Daniel tagit hand om henne på bästa sätt. Jag tittar tillbaka och blir lite tårögd när jag tänker på den allra första tiden hemma när hon var nyfödd. Så liten.. Samtidigt som jag riktigt saknar och längtar efter att uppleva en bebis till ser jag fram emot småbarnstiden med Emilia. Hon kommer lära sig gå, prata och komma hem med teckningar från dagis. Utflykter där hon förstår vad som händer.. Åka till mormor.. Åh mitt stora, lilla, hjärta. Finaste som finns.. Mammas skatt!